Hushållsvattnets kvalitet
EU följer kvaliteten på hushållsvattnet och badvattnet i dess medlemsländer. En kvalitetsjämförelse av dricksvattnet visar att resultaten från medlemsländerna uppnår EU:s kvalitetskrav till 99–100 %.[1].
Rådets direktiv (98/83/EG) om kvaliteten på dricksvatten, som trädde i kraft i slutet av 1990-talet, har som målet att skydda människans hälsa genom att säkerställa vattnets kvalitet, hälsa och renhet. Direktivet innehåller kvalitetskrav för såväl mikrobiologiska som kemiska parametrar. Hushållsvattnets mikrobiologiska kvalitet har direkta och omedelbara hälsoförbättrande konsekvenser för människan. Inverkan av kemikalier eller andra främmande ämnen syns inte till exempel som en plötslig sjukdomsvåg, utan de konsekvenser som de orsakar kan framkomma som en följd av långvarig exponering. Kvalitetskraven i direktivet har dock uppställts på så sätt att den mikrobiologiska och kemiska kvaliteten på hushållsvattnet inte heller efter en långvarig användning orsakar hälsomässiga olägenheter för vattenanvändarna.
I Holland kloreras inte dricksvattnet, men i övriga Europa är klordesinfektion i användning. Också i Finland använder alla ytvattenreningsverk och också flera grundvattenverk klordesinfektion. Ur livsmedelsindustrins synvinkel har användningen av klorföreningar (natriumhypoklorit, klordoxid, kloraminer) två sidor: å ena sidan är den inte välkommen på grund av bismaken, å andra sidan hindras biverkningar som orsakas av mikrober.
Hushållsvattnets mikrobiologiska kvalitet är bra i Europa. Med reningsprocessen för hushållsvatten avlägsnas från råvattnet alla hälsoskadliga mikrober, varefter hushållsvattnet är tryggt för användarna. Kvalitetsjämförelsen av hushållsvatten i EU grundar sig på de parametrar som övervakas i grundvattnet utifrån direktivet. Till exempel gränsvärdet för pesticider (0,10 µg/l) är mycket strikt och det har ställts utifrån ekologiska grunder. De halter som kan orsaka hälsoolägenheter för användarna kan överstiga gränsvärdena flerfaldigt, så som det konstateras i WHO:s anvisningar.
Gränsvärden iakttas till så gott som 100 % i alla medlemsländer. I EU undersöks rester av pesticider i vattnet enligt land inom ramen för de kemiska kvalitetskraven. Inspektionsmaterialet över år 2015 från Finland innehöll inte ett enda resultat som översteg den uppställda maximihalten för pesticider.
Om man förutom mikrober mer strikt följde halterna av sötningsmedel och vissa kemikalier, såsom halterna av läkemedel och brandskyddsmedel, skulle man för Finlands del sannolikt få mer gynnsamma jämförelseresultat, eftersom dessa direkt korrelerar med befolkningen och på omvänt sätt med de tillgängliga vattenlagren.
Uppfyllnadsnivåer för hushållens vattenkvalitetsstandarder (%) i EU-medlemsstater, medeltal 2011-2013
| Mikrobiologiska parametrar | Kemiska parametrar | Övriga indikatorer* | |
| Österrike | 99,84 | 99,9 | 99,6 |
| Belgien | 99,75 | 99,9 | 99,1 |
| Bulgarien | 99,25 | 99,5 | 99,3 |
| Cypern | 99,01 | 99,9 | 96,3 |
| Tjeckien | 99,91 | 99,9 | 99,2 |
| Tyskland | 99,88 | 99,9 | 99,7 |
| Danmark | 99,8 | 99,8 | 98,6 |
| Estland | 99,99 | 99,8 | 99,1 |
| Spanien | 99,62 | 99,8 | 99,4 |
| Finland | 100 | 99,9 | 99,6 |
| Frankrike | 99,84 | 99,8 | 99,4 |
| Grekland | 99,64 | 99,9 | 99,5 |
| Ungern | 99,71 | 98,6 | 97,1 |
| Irland | 99,97 | 99,5 | 99,3 |
| Italien | 99,2 | 99,6 | 99,6 |
| Litauen | 100 | 99,3 | 99 |
| Luxembourg | 99,77 | 100 | 99,5 |
| Lettland | 99,92 | 100 | 98,7 |
| Malta | 100 | 99,9 | 90,1 |
| Nederländer | 99,97 | 100 | 100 |
| Polen | 100 | 100 | 99,8 |
| Portugal | 99,57 | 99,9 | 99,3 |
| Rumänien | 99,69 | 99,7 | 99,2 |
| Sverige | 99,94 | 100 | 99,1 |
| Slovenien | 99,25 | 100 | 98,7 |
| Slovakien | 99,52 | 100 | 99,4 |
| Storbritannien | 99,98 | 99,9 | 99,9 |
Källa: Europeiska Kommissionen, Sammanfattande rapport om kvaliteten på dricksvattnet i EU, sidorna 13-14, Länk till rapporten *Med undantag av doft, smak, färg och grumlighet.
Kvaliteten på badvattnet
Situationen för ytvattnet var dålig i Finland på grund av industrialiseringen på 1960-talet, men kvaliteten har därefter avsevärt förbättrats på grund av vattenreningsverkens effekt. I en jämförelse av uppföljningen av den mikrobiologiska kvaliteten på badvatten i fyra badsäsonger placerar sig Finland ändå i mellanskiktet på samma sätt som övriga Östersjöländer, såsom Sverige, Polen och de baltiska länderna. Kvaliteten på badvattnet i badstränderna på den finländska kusten är utifrån denna granskning sämre än i badstränderna i inlandet, vilket syns i granskningen av hela landets resultatet och i en jämförelse mellan medlemsländerna. Badvattenklasserna enligt badvattendirektivet (2006/7/EG) är utmärkt, bra, tillfredsställande och dåligt.
I de finländska resultaten syns enkelt stora mikrobhalter i badvattnet vilka orsakats också av enskilda förorenare. Vattenmassorna är jämfört med bl.a. Medelhavet små och vattenomsättningen på badstränderna kan vara liten. Numera ska enskilda förorenare, såsom stora skogsindustrienheter, iaktta strikta gränsvärden och återvinna vatten. På grund av förbättringarna har de stora belastarnas proportionella andel i påverkan av vattenkvaliteten minskat. På samma gång är det möjligt att små enskilda belastares, såsom gårdars, andel ökat proportionellt sett.
Ur badvattensynvinkel är situationen för inlandsvattnet, det vill säga för sjöar och älvar, väldigt bra i Finland. Det finns dock flera omständigheter som drar ner på medelvärdet på hela landets resultat. På kusten har vattenkvaliteten i vissa enskilda badstränder tidvis klassificerats som dålig.
I Finland finns det stränder för vilka det inte varit möjligt att fastställa en badvattenklass antingen på grund av för kort uppföljning av kvaliteten på badvattnet (nya badstränder som tagits i bruk) eller med anledning av brister i provtagningen. En förutsättning för att fastställa en badvattenklass är uppföljning av badvattenkvaliteten i fyra badsäsonger.
Badstränderna på kusten har klassificerats som havsområden. I EU-direktivet har mycket striktare gränsvärden fastställts för havsvatten, eftersom mikrober förstörs snabbare i salt vatten. Den olika situationen för stränderna vid Medelhavet, Atlanten och Östersjön syns klart i ländernas resultat.
Också utspridningen påverkar slutresultatet, från samma punkt tas flera gånger prover och t.ex. störtregn kan tillfälligt skölja föroreningar till strandvattnet, vilket syns i resultaten som en topp för mikrobresultaten.
Badvattenkvalitet i europeiska länder 2016
Källa: European Commission and Euroopan Environment Agency, Report European bathing water quality in 2016, Länk
Grundvattenkvaliteten
Nitraterna i vattendragen har sitt ursprung i gödselmedel eller upplösning av kvävehaltiga ämnen, kommunalt avloppsvatten och täckdikning av kärr. Kväve är en av de huvudsakliga växtnäringar som normalt inte förekommer i stora mängder i vattendragen. En orsak till övergödning i vattendragen är stor tillgång till kväve.
Nitrathalt in grundvatten in Europa, 2012 (mg NO3/l)
Källa: European Environment Agency, Groundwater – nitrate, Länk Obs.: The data series are calculated as the average of annual mean concentrations for groundwater bodies/river stations/lake stations in Europe. Only complete series after inter/extrapolation are included (see indicator specification). The number of groundwater bodies included per country is given in parentheses: 2000-2012: Europe (1242), Austria (14), Belgium (38), Bulgaria (42), Cyprus (4), Czech Republic (63), Denmark (108), Estonia (27), Finland (34), France (220), Germany (217), Ireland (89), Italy (7), Liechtenstein (1), Lithuania (3), Luxembourg (3), Malta (2), Netherlands (9), Norway (1), Portugal (10), Serbia (21), Slovakia (10), Slovenia (4), Spain (158), Switzerland (30), United Kingdom (127).
Den enda statistiska översikten av nitrathalterna i grundvattnet vilken omspänner hela Europa utgörs av den jämförelse som gjorts av Europeiska miljöbyrån (European Environment Agency, EEA), den senaste gällande perioden 2000-2012. Kalkylerna grundade sig på medelvärden utifrån resultaten vid några eller några tiotals observationspunkter i varje land. Vad gäller Finland fanns det 34 mätpunkter. EEA:s statistik ger enkelt en snedvriden bild av Finland, vilken det finns skäl att precisera.
De geologiska förhållandena i Finland avviker från motsvarande förhållanden i Centraleuropa vad gäller grundvattenformationer. Annanstans är grundvattenbildningarna stora, då det är enklare att räkna medelvärden utifrån resultaten. I Finland finns det å sin sida för tillfället så gott som 6 000 grundvattenområden som miljöförvaltningen med tanke på vattenförsörjningen kartlagt och klassificerat, av vilka ca 36 % är viktiga för vattenförsörjningen (klass I) och 28 % lämpliga för vattenförsörjningen (klass II). De återstående är grundvattenområden (klass III). Grundvatten förekommer dock överallt. Av den finländska åkerarealen på 23 154 km2 finns cirka 5,6 % (1 293 km2) i grundvattenområden som är viktiga eller lämpliga för vattenförsörjning (klasserna I och II) (10 019 km2, Grundvattenregistret POVET 06/16). På motsvarande sätt har cirka 13 % av den sammanräknade arealen av grundvattenområden som är viktiga och lämpar sig för vattenförsörjningen (klasserna I och II) klassificerats som åkrar.2.
Kvaliteten på grundvattnet är i allmänhet bra i Finland. Våra grundvattenförekomster är dock synnerligen exponerade för vattenkvalitetsförändringar, eftersom de är relativt låga, har liten areal och har bra ledningsförmåga.[3] De jordskikt som skyddar grundvattnet är i allmänhet också tunna i Finland.
En del av de finländska grundvattenområdena finns i jordbrukets influensområde. I SYKE:s och miljöministeriets nyaste rapport har man publicerat resultat från tidsperioden 2012–2015 vid 145 influensområden för jordbruket. Över 95 % av de genomsnittliga halterna låg under 25 mg/l och genomsnittet av medelvärdena från observationsplatserna var 7,75 mg/l. Snitthalten av nitrat vid bakgrundsstationer i naturtillstånd eller i maximalt naturtillstånd (59 st., perioden 2012–2015) var 1,06 mg/l. Skillnaderna är avsevärda mellan jordbrukets influensområden och områden i naturtillstånd, men generellt har nitrathalten i grundvattnet legat på en så gott som oförändrad nivå.[4] I en internationell jämförelse är nitrathalterna i de grundvattenområden som är föremål för uppföljning i Finland i allmänhet låg i jämförelse med grundvattenformationerna i övriga Europa (Mitikka et. al, 2017, s. 34)
Vattenlagren
I EU följs utvecklingen för vattenanvändningen enligt medlemsland. Vattenexploateringsindex (water exploitation index, WEI) räknas genom att ställa varje lands vattenanvändning i proportion till vattenlagren, inklusive differensen mellan sötvattenkumuleringen och -bortfallet varje år, det långsiktiga medelvärdet (Long Term Average Annual, LTAA) samt grundvatten och ytvattenlagren. I indexet ses 20 % som gränsen mellan icke-stressig vattenanvändning och vattenbrist, medan 40 % ses som gränsen för allvarlig vattenbrist.[5] Europeiska miljömyndighetens material från tiden 2002–2014 visar vattenanvändningsstatistiken (WEI) enligt huvudvattendrag. Värdena i avrinningsområdena för de största älvarna i Europa har varierat mellan 0–40 procent, de högsta talen ficks i medelhavsländerna och enskilda avrinningsområden i Centraleuropa.[6] I Finland används årligen 3 % av vårt sötvattenlager, då samma siffra i tätbebodda områden i Central- och Sydeuropa kan nå upp till 30–50 %. I Finland finns det en stor mängd vatten, i synnerhet i förhållande till befolkningen.
Förnybara sötvattenresurser (1000 m3 per invånare)
Källa: Eurostat, Water statistics, Figure 2, Länk till sidan
Vattenanvändning
I Finland färdigställdes år 2017 en noggrann bokföring av vattenanvändningen[7], vilken täcker sammanlagt ungefär 200 branscher och hela samhällsekonomin från primärproduktionen till industrin, servicen och hushållen. Följaktligen blev Finland det första europeiska landet där uppgifter uppgifterna om mängden uttaget vatten är kända enligt råvattenkälla, användningsmål och -syfte. Komplettering av bokföringen av användningen av energi och andra naturresurser med vattenräkenskaper har redan länge varit aktuellt till exempel vid Europeiska Statscentralen. Hittills har dock inte plikter fastställts för medlemsländerna, eftersom vattenräkenskaper ses som en tämligen besvärlig sak. Tidigare motsvarande projekt bland annat i Australien, Sverige eller Danmark genomfördes med en precision på högst 30 branscher. I Nederländerna publicerades nyligen statistik om vattenanvändningen för cirka 130 branscher.
Vattenräkenskaper är en förutsättning för forsknings- och utvecklingsarbete, som anknyter till vattnets värde, belastningen på vattendragen och regleringen och de ekonomiska styrmetoderna vad gäller bruksvatten. Den redogör för den mängd yt- och grundvatten som i Finlands tas i drift för olika ändamål – som hushållsvatten, processvatten för industrin, nedkylningsvatten och bevattningsvatten – och hur användningen av det uttagna vattnet fördelar sig på olika funktioner i samhällsekonomin. Till exempel livsmedelsindustrin hör till Finlands vattenintensivaste sektorer, eftersom den behöver rikligt med vatten per producerad euro, med hjälp av vattenräkenskaperna blir det möjligt att ställa upp mål och följa upp användningen av vatten samt att ekonomisera denna.
De stora vattenresurserna i Finland möjliggör att de används på hållbart sätt. Ur denna synvinkel är en vattenintensiv produktion, till exempel placering av odling av växter i Finland motiverad. Jordbrukets andel av den totala vattenanvändningen är i Finland ungefär 4 %, då den globalt ligger på i snitt 70 %.
I vissa regioner kan exporten av vissa produkter orsaka allvarlig vattenbrist. Till exempel är en del av den sydeuropeiska grönsaks- och fruktproduktionen belägen i vattenstressområden. Därför borde konsekvenserna av inhemsk och utländsk produktion för vattenlagren i högre grad integreras som en del av hållbarhetsgranskningarna, vid sidan om till exempel klimatkonsekvenserna.
Databastabeller
Nitrate concentration i grundvatten år 2000-2012
Uppfyllde anspråksnivå av hushållsvattnets genomsnittlig kvalitet år 2011-2013
Utmärkt badvattenkvalitet år 2016
Årlig resurser av sötvatten (LTAA) på lång sikt
Referenser
[1] Källa: European Commission, Drinking water reporting requirements and synthesis reports, sidor 13-14, Länk
[2] Mitikka, S. (ed.), Grönroos, J., Kauppila, P., Kauranne, L., Orvomaa, M., Rankinen, S. & Salminen, A. (2017) Nitraattidirektiivin täytäntöönpano Suomessa, Raportointijakso 2012–2015, Helsinki 2017, Finlands miljöcentral (SYKE) och Miljöministeriet, s. 76, Länk till rapporten
[3] Meriläinen, P., Salminen, J., Britschgi, R., Nystén, T. & Pitkänen, T. (2017) Esiselvitys yhdyskuntien ja ruoantuotannon veden käytön riskien hallinnasta ja mahdollisuuksista Työpaperi 32/2017, Institutet för Hälsa och Välfärd (THL)
[4] Naturresursinstitutet (Luke), Nitrathalter i yt- och grundvatten, Länk till sidan
[5] Eurostat, Water Exploitation Index, Länk
[6] European Environment Agency, Water exploitation index plus (WEI+) for river basin districts, Länk
[7] Salminen, J., Tikkanen, S., Koskiaho, J. (2017) Mot en vattensmart cirkulär ekonomi, Finlands miljöcentral (SYKE) rapporter 16/2017, Länk till rapporten
Bilden i övre kant: Pixabay