Kväve- och fosforbalansen

Kväve- eller fosforbalansen redogör för skillnaden mellan den kväve- eller fosformängd som getts till växtligheten och avlägsnat sig från åkern med skörden (åkerbalansen). Om näringsbalansen är 0, motsvarar den näringsmängd som getts under tillväxtperioden exakt den mängd som avlägsnat sig från åkern med skörden. Ju lägre näringsbalans, desto mindre näring som är utsatt för utlakning i åkern. En negativ näringsbalans innebär att den näringsmängd som avlägsnat sig från åkern med skörden är större än den näringsmängd som getts med gödselmedel.

Den kalkylmässiga näringsbalansen beskriver i sig inte omfattningen på vattendragsbelastningen på kort sikt, men med den är det möjligt att bedöma vattenbelastningsrisken.

Under en granskningsperiod på trettio år har näringsbalansen i Finland sjunkit i hela landet och den största orsaken till detta är den minskade användningen av gödningsmedel. Kväveöverskottet per hektar har minskat från 90 kg till 54 kg, medan motsvarande siffror för fosfor är från 30 kg till mindre än 6 kg. Under de senaste åren har balansöverskotten inte minskat, och skillnaderna mellan tillväxtperioderna syns som variation i överskotten. Skillnaderna i de regionala medelvärdena beror i huvudsak på att tyngdpunkten på husdjurs- och spannmålsproduktionen ligger på olika områden.

Kväve- och fosforbalansen i Finland, kg/ha

I anknytning till vattendragsbelastningen är det viktigt att fastställa miniminäringen i det mottagande vattendraget. I Finland är miniminäringen i allmänhet fosfor. Dess mängd har en direkt inverkan på övergödningen. Det finns rikligt med fosfor i husdjursgödsel, vilket leder till problem i vissa områden, såsom i svin- och fjäderfäområdena i Sydvästra och Västra Finland. En färsk näringsutredning som gjorts som ett samarbete mellan flera forskningsanstalter visar att minst 20 % av den gödselmängd som uppkommer i Finland kräver en utvecklad processering, så att transporten av gödselfosfor är ekonomiskt lönsam på långa avstånd utanför landskapsgränserna. Detta förutsätter bl.a. avlägsnande av vatten från gödsel. Det största behovet av utvecklad processering finns i Österbotten, Satakunta och Egentliga Finland.^[1]

Kvävebalanserna har minskat kraftigt överallt i Europa under de senaste 25 åren. Nedgången förklaras av två faktorer: (1) minskad användning av kvävegödselmedel och (2) växtlighetens kvävebindande karaktär. I och med allt större skördar har kväve utnyttjats effektivare och i större utsträckning än tidigare från åkermarken.

Kvävebalansen har minskat så gott som i alla europeiska länder och för tillfället är variationsintervallet för balansen stor enligt land. Miljöproblemens allvar och den övergödning som orsakas av kväve beror bland annat på varje lands jordart, vattendragens närhet och storleken på de mottagande vattenmassorna. Olika länders kvävebalanser ska med andra ställas i proportion till dessa omständigheter. Till exempel påträffas de högsta kvävebalanserna i Europa i små östater – Cypern och Malta – som omgärdas av det djupa Medelhavet. De nästa högsta kvävebalansen förekommer i Benelux-länderna – Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Dessa länders kvävebalanser är 3–4-faldiga i jämförelse med Finland. Finland befinner sig i mittenskiktet i en jämförelse av kvävebalansen mellan europeiska länder.

Kvävebalansen i OECD länderna, 2015

Källa: OECD, Agri-environmental indicators database Obs: 2013 siffror för Tyskland, Schweiz, Irland, Sverige och Rumänien.

Hög kvävebalans ökar risken för hög nitrathalt i grundvatten, där nitrathalten är en viktig indikator att följa. Hög nitrathalt i hushållsvatten orsakar fara för hälsan. Nitrathalterna i det finländska yt- och grundvattnet ligger på en låg nivå^[2] i jämförelse med övriga europeiska länder (Vattenkvalitet och -användning).

I Europa varierar surheten i jordbruksmarken stort enligt region. I Finland är alla marker relativt sura, med ett pH-värde mellan 5–6.

Surhet av jordbruksmark i Europa

I sura marker behövs mer fosfor för att odla och producera en riklig skörd i jämförelse med neutrala eller basiska marker. I allmänhet behöver odlingsväxterna mindre fosfor i övriga Europa, där markerna är neutrala eller basiska. I dessa områden är resultatet en bättre fosforbalans, som kan vara till och med negativ som lägst.

Fosforbalansen i OECD länderna, 2015

Källa: OECD, Agri-environmental indicators database Obs: 2013 siffror för Tyskland, Schweiz, Irland, Sverige och Rumänien.

Databastabeller

Kväve- och fosforbalansen (kg/ha) i Finland enligt NTM-central

Nitrogen balances if OECD countries

Phosporus balances of OECD countries

Referenser

[1] Marttinen, S., Venelampi, O., Iho, A., Koikkalainen, K., Lehtonen, E., Luostarinen, S., Rasa, K., Sarvi, M., Tampio, E., Turtola, E., Ylivainio, K., Grönroos, J., Kauppila, J., Koskiaho, J., Valve, H., Laine-Ylijoki, J., Lantto, R., Oasmaa, A., zu Castell-Rüdenhausen, Malin. (2017) Kohti ravinteiden kierrätyksen läpimurtoa: Nykytila ja suositukset ohjauskeinojen kehittämiseksi Suomessa, Luonnonvarakeskus, 45/2017, 45 p. Länk till rapporten

[2] Naturresursinstitutet Finland (Luke) Statistik – Nitrathalter i yt- och grundvatten

Bilden i övre kant: Pixabay