Kontaminanter är föreningar som inte avsiktligt lagts till i livsmedel, men som kan förekomma i dessa till exempel som en följd av tillverkningsprocesserna eller miljöföroreningen. Förekomsten av kontaminanter kan i allmänhet inte helt hindras i livsmedel. I EU-förordningen (EG nr 1881/2006) jämte dess ändringar finns det föreskrifter om de lagstadgade gränsvärdena. Om gränsvärdena överskrids, får råvaror eller produkter inte föras till marknaden eller användas som livsmedelsingredienser.
Gränsvärden i anknytning till fisk har fastställts för kontaminanter, dioxiner och PCB-föreningar av miljöursprung samt för tungmetaller (kadmium, kvicksilver och bly). Därtill har gränsvärden fastställts för processkontaminanter såsom PAH-föreningar i samband med rökt fisk och fiskeprodukter.
Bioackumulerande föreningar med dålig upplösningsförmåga anhopar sig i toppen av näringskedjan. Dioxiner och PCB-föreningar har sitt ursprung i industriell verksamhet, de är permanenta fettlösliga föreningar som kumuleras i synnerhet i feta fiskarter. I vissa vildfiskar i Östersjöområdet, såsom i lax och strömming, förekommer halter av dioxiner och PCB-föreningar som överskrider gränsvärdena enligt lagstiftningen. Med ett bestående undantag är det tillåtet att föra dessa fiskarter och produkter som tillverkats av dessa till marknaden enbart i Finland och i Sverige – och vad gäller lax också i Lettland.
Tillverkningen, användningen, bildandet och förflyttningen till miljön av många miljögifter har begränsats med internationella fördrag och olika tekniska lösningar. Därför har deras halter i miljön minskat klart och de kommer att fortsätta att minska också i fortsättningen. Nedgången i miljögiftshalter i inhemska fiskar har observerats bland annat i projekten EU-fisk I (2001–2002)[1] och II (2009–2010).[2] EU-fisk III som genomförs 2016–2018 kompletterar de uppgifter som de tidigare projekten producerat om miljögifter i inhemska fiskar.[3]
Halten av dioxiner och PCB-föreningar i Östersjös lax
Källa: EU-kalat III projekt, Pressmeddelande, Länk
Enligt de första resultat som producerats av EU-fisk III-projektet har halterna av dioxiner och PCB-föreningar minskat i lax med nästan hälften från de halter som uppmättes år 2002, det vill säga i samband med EU-fisk I-projektet. Nedgången var 27 procent från år 2002 till år 2009 och därifrån ytterligare 24 procent fram till rå 2017. Inom ramen för det pågående EU-fisk III-projektet har det tagits 115 samlingsprover från så gott som 1 000 fiskar. Laxarna fångades i maj-juni 2016. Rapportering av andra fiskarterna pågår ännu.[4]
Kolstapelfraktionering, varvid dioxiner separeras från PCB medan avlägsnande av föroreningar från provet. Bild: Päivi Ruokojärvi
Laxens dioxinhalter har minskat men de överstiger fortfarande de lagstiftningsmässiga gränsvärden som EU fastställt. Enligt EU:s förordning får fisk som används som människonäring innehålla dioxin- och PCB-föreningar till en mängd på sammanlagt högst 6,5 pikogram toxicitetsekvalenter (TEQ)/gram fiskfärskvikt. I de analyserade åtta laxproverna av tre individer var dessa halter 6,5–10,1 pikogram TEQ/gram färskvikt. Räknat för två havsår gamla laxar är summan av dioxiner och PCB-föreningar i snitt 8,4 pikogram/TEQ/gram färskvikt.
Vad gäller insjöfiskar, såsom siklöja, och lågfettfiskar i Östersjön, förekommer inte höga PCB- och dioxinhalter, eftersom dessa föreningar kumuleras främst i Östersjöns feta fiskar.
Miljögifter försämrar enbart vissa fiskarters värde som människonäring och råvara för foder. Förhöjda kvicksilverhalter har påträffats i synnerhet i rovfiskar i skogssjöarna med brunt vatten i Södra, Mellersta och Östra Finland. Metylkvicksilver och Cesium-137 kumuleras i rovfiskarna i sjöarna (gädda, abborre, gös, lake). Ju äldre fisk, desto längre har den hunnit kumulera främmande ämnen. Genom att undvika att äta stora rovfiskar från sjöarna, undviker man kumulering av kvicksilver och radioaktivt cesium i organismen.[5]
I Finland finns det också trygga fiskar i hög grad, hos de flesta fiskarterna i insjöarna är miljögifthalterna låga. Därtill finns det låga dioxin- och PCB-halter i största delen av de undersökta fiskarterna i Östersjön, såsom siklöja, nors, mört, abborre, gädda, gös, sik, brax och lake.
Fisk är en utomordentliga källa av protein och goda omega-3-fettsyror, och livsmedelsmyndigheternas ståndpunkt är att användning av fisk som livsmedel rent generellt borde ökas. Det finns dock skäl att beakta de anvisningar om säker användning vilka Evira gett i synnerhet för så kallade känsliga konsumentgrupper.[6] Hälsonyttan av att äta också feta östersjöfiskar, i synnerhet för dem som passerat medelåldern, väger tyngre i vågskålen än eventuella olägenheter av miljögifter från fiskar.[7][8] Såväl i östersjö- som i insjöfiskar finns det flera arter, där miljögifthalterna är väldigt låga och användningen av dessa borde trappas upp.
Referenser
[1] A. Hallikainen, H. Kiviranta, P. Isosaari, T. Vartiainen, R. Parmanne, P.J. Vuorinen (2004) Halten av dioxiner, furaner, dioxinliknande PCB-föreningar och polybromerade difenyletrar i inhemsk insjö- och havsfisk, Livsmedelsverkets publikationer 1/2004 Länk till rapporten
[2] Hallikainen, A., Airaksinen, R., Rantakokko, P., Koponen, J., Mannio, J., Vuorinen, P., Jääskeläinen, T., Kiviranta H. (2011) Miljögifter i östersjöfisk och annan inhemsk fisk: PCDD/F-, PCB-, PBDE-, PFC- och OT-föreningar, Eviras forskningsrapporter 2/2011, 101 sidor, Länk till rapporten
[3] EU Kalat III Projekt hemsida på finska
[4] EU Kalat III pressmeddelande på finska – Itämeren lohen dioksiinipitoisuudet ovat pienentyneet huomattavasti 2000 luvulla, Länk
[5] Livsmedelssäkerhetsverket Evira – Metylkvicksilver och Cesium-137 i insjöfisk, Länk till sidan
[6] Livsmedelssäkerhetsverket Evira – Rekommenderade intag av fisk, Länk till sidan
[7] Luke – Fiskar och miljögifter, Länk till sidan
[8] Tuomisto, J., Niittynen, M., Turunen, A., Ung-Lanki, S., Kiviranta, H., Harjunpää, H., Vuorinen, P., Rokka, M., Ritvanen, T. & Hallikainen, A. (2015) Strömmingen från Östersjön som föda – Risk-nytta-analys, Eviras undersökningar 1/2015 Länk till rapporten
Bilden i övre kant: Jari Setälä