Djur är kännande varelser, vilkas välbefinnande människor bör beakta i all sin verksamhet, konstateras det i EU:s Lissabonfördrag Människan utnyttjar djur på många sätt, och därför ankommer ansvaret för djurens välbefinnande på oss alla.
Välbefinnande är djurets upplevelse av det egna psykiska och fysiska tillståndet. Upplevelsen av välbefinnande kan variera från bra till dålig. Begreppet välbefinnande innefattar bl.a. djurens fysiska och psykiska hälsa, en normal tillväxt och god omvårdnad om djur som tas om hand av människor.
Välbefinnandet påverkas av djurets möjligheter att anpassa sig till händelser och förhållanden i omgivningen. Om anpassningen inte lyckas eller om djuret orsakas fortgående eller hård stress, påfrestning, beteendestörningar eller ohälsa, försämras djurets välbefinnande. Välbefinnandet kan påverkas genom uppfödningsförhållanden, vård, behandling och avel. Människan har till exempel avlat fram sådana drag i djuren som passar oss, såsom ett gott lynne, hög produktion och ett tilltalande yttre. Det val som människan har gjort främjar inte alltid djurens välbefinnande, men de problem med välbefinnandet som aveln har orsakat djuren kan man också försöka lösa med avelsmetoder.
För bedömning av djurens välbefinnande i praktiska situationer har olika mätare utvecklats. Med mätarna kan man bedöma förhållandena i djurens livsmiljö eller omständigheter som kan mätas på djuret självt, såsom hudens eller pälsens skick, haltar djuret, aggressioner djuren emellan eller ett djurs rädsla för människan. Ett bedömningssystem som har utvecklats i forskningsprojektet Welfare Quality® grundar sig på fyra delområden för djurens välbefinnande: uppfödningsmiljö, beteende, hälsa och utfodring.
Systemet Welfare Quality® som har utvecklats för bedömning av produktionsdjurs välbefinnande innehåller fyra principer och 12 indikatorer
Källa: Djurens välfärdscentral i Finland Länk
Det finns inte en entydig mätare av djurens välbefinnande, som skulle tala om att djuret mår bra. Beteendet är emellertid centralt vid bedömningen av djurens välbefinnande, eftersom ett djur oftast först försöker anpassa sig till sin omgivning genom sitt beteende. Beteendet ändras när djuret utsätts för yttre eller inre tryck. Beteendet är ofta en användbarare och känsligare mätare på välbefinnandet än t.ex. djurets hälsa, fysiologi, produktion eller foderkonsumtion. Hälsan är en viktig delfaktor i välbefinnandet, men den berättar inte ensam tillräckligt om djurets välbefinnande. Inte heller ett produktionsdjurs produktion ensam bevisar att djuret mår bra, eftersom ett framavlat djur kortvarigt kan producera effektivt på bekostnad av sitt eget välbefinnande. Djurskyddsförfattningarna ställer minimikrav på djurhållningen, men inte heller de går hand i hand med djurens välbefinnande.
Med tanke på välbefinnandet är det ytterst viktigt att ett djur har möjlighet att tillfredsställa sina väsentligaste behov i fråga om artspecifikt beteende. En mjölkkos vilotid blir kortare på en hård vilobädd än på en mjuk. Av kons vilobeteende kan man därmed dra den slutsatsen att ett mjukt vilounderlag är bättre än ett hårt för kons välbefinnande. Olika former av störande beteende, såsom grisars svansbitande, kan öka när välbefinnandet minskar. I svansbitningen är det fråga om en situation där grisar i samma kätte biter varandra i svansen och orsakar skador som kan vara smärtsamma. Vissa former av störande beteenden kan vara ett tecken på vad djuret lider brist på. Till exempel om en kalv suger kraftigt på en annan kalv kan det vara ett tecken på att kalven har ett otillfredsställt sugbehov.
Läs mera på webbplatsen elaintieto.fi som upprätthålls av Djurens välfärdscentral i Finland Länk till webbplatsen